Nu, onsdag kväll, har Skorpa fått lämna oss.

Hon fick komma in i stallet, äta sig riktigt mätt av hö, medan jag borstade henne och gjorde henne fin. Ibland så såg jag inte vart jag borstade för alla tårar, men jag kände henne. Jag försökte verkligen snosa in hela henne i mig, för att inte glömma doften.... Jag försökte tänka bra tankar av rädsla att hon kunde läsa dem. Jag tänkte på alla våra bra stunder, på alla tokiga brall hon haft, på hennes glädje när hon fick löshoppa, på ridturer med Åsas tokiga hästar som krävt en lugn och sansad häst som sällskap, vilket Skorpa var. På att hon varit en fantastisk mamma.

Å jag tänkte att trots hennes brist på benlyft, brist på speed, trots hennes envishet, trots hennes vilja att bestämma - så var hon (en gång i tiden) helt perfekt för mig. Det var just pga alla hennes benägenheter hon var så perfekt.

Hon tog med sig en bit av mitt hjärta.

Nina