Så var det dags att komma igång!

Jag har nu ridit Rotta i ca 2 v och hunnit få rejäl ångest över att snart rida T2... Aah, hur ska det gå!!! Försökte mig på en test idag med tölt på långa tyglar och det gick ju, tja, sådär är nog att överdriva. Hon rev av en slänggalopp inom 3 sekunder som knappt gick att stoppa ens med tyglar. Hahaha, det här kan bli hur kul som helst! Iaf att titta på...

Bättre går det med Máni! Han fick igår prova ett bett för första gången och verkade tycka att det var helt coolt. Han är en rättså chill snubbe faktiskt. Idag gick vi på promenad hem till min pappa som bygger en ny trapp och där träffade vi min allra äldsta kompis Daniel som numera är snickare. (Vi var så små när vi blev kompisar så vi knappt kunde prata. Han hette Dalen och jag Sofin.) Máni och Danne blev såta vänner och ställde gärna upp på en bild!

Redan innan vi närmade oss gården hörde jag en av gamlingarna Mánadis gnägga och gnägga (Jag vet, men det är ett rent sammanträffande. Faktiskt.) och när jag släppte ut Máni i hagen märkte jag direkt vad "the commotion was about"...

Máni har skaffat sig en sugarmommy och kärleken spirar! Mánadis, som blott är 20 år äldre, känner sig som ett ystert ungsto igen. Hon har fått sig ett riktigt litet lammkött och de båda njuter till fullo av sin sommarflört.

Desto mer frustrerad är dock den ömma modern. Rotta har ju, vid tidigare tillfällen visat prov på sin övertalningsförmåga vad gäller lustarnas pockanden, och hon riktar nu sin fulla uppmärksamhet mot den grånande gentlemannen Draupnir. Denne verkar dock inte haja ett jota. Han minns varken var den finns eller vad den är till för och Rotta verkar inte heller lyckas med att påminna honom. Men gudarna ska veta att hon försöker. Suck.

Det finns ett uttryck som säger "Sådan husse sådan hund". Jag vill bara åter igen dementera detta begrepps sanningshalt, innan kommentarer angående detta når denna blogg.

Så, regnar gör det här! Massor! Jag tog in Rotta mitt på dagen när åskan kom och väntade på uppehåll för att kunna rida. Klockan halv åtta gav jag upp och red ändå, i regnet. När vi kom tillbaka ställde jag en hink under stuprännan utanför stallet. Jag skojar inte, den fylldes upp under tiden jag tog in Rotta i boxen. Helt crazy! Jag hade helst stannat kvar i stallet med en torr häst men Rotta ville ut och och så blev det. Nu hör jag fortfarande regnet smattra mot taket när jag ligger i sängen men har ännu inte gett upp hoppet om en solig dag vid havet i morgon!

Väl mött och kram till alla