Bara några rader för att tala om att jag (och MaMa) är jättetacksamma över alla ni vänliga själar i stallet som kollar mig lite extra nu när matte inte riktigt orkar fullt ut.

Nina är jag ju van vid att hon är där och klämmer och känner på mig, med jämna mellanrum, sedan tidigare också i och för sig. Jag har nog sett henne där uppe i sovrumsfönstret också och vet att hon håller koll på oss när hon tror att vi inte ser det. Det känns väldigt tryggt att veta att hon finns där och inte lämnar något åt slumpen. Hon har ganska söta hästar i hagen också enligt MaMa och det finns en mor och son som är lika som bär, se foto nedan.

Josefin har jag ju tyckt varit helt ok sedan tidigare även om jag kanske inte alltid velat låta mig fångas av henne i hagen. Fast nu måste jag säga att jag faktiskt diggar henne riktigt mycket och gladeligen låter mig fångas då hon kommer. Jag gillar våra ridturer ihop och att hon hittar på lite roliga saker, som sist då jag fick springa bredvid då hon red Rotta. Jag visade mig från min bästa sida och jag vet att MaMa och Josefin var helnöjda med mej. Fast Rotta vet jag inte vad hon höll på med där ett tag (fast hon var helt ok 95% av tiden). Men det var som jag skrev sist i min kommentar till Orri, de där av motsatta könet är allt lite knepiga ibland.

Jag har sagt till MaMa att jag allt tycker att Josefin kan fortsätta rida mig ibland även när matte kommer att vara här igen och terrorisera mig hela tiden. MaMa håller med, har de sagt.